EU: Vad händer ?

Europeiska unionen; vad händer?

Ett av de stora problemen då det gäller vårt lands roll i, nytta av och möjligheter till påverkan i Europeiska unionen är att dessa faktorer sannolikt är någorlunda kända för våra EU-politiker men inte för oss andra. Skepticism eller entusiasm inför medlemskapet verkar i all huvudsak vila på rykten, spekulationer eller ren okunnighet. 

Det produceras, enligt olika källor, c:a tre ton dokument i EU-kanslierna och affilierade utredningsaktörer per dag. Även om IT tekniken kan hantera på gränsen till ett oändligt antal fakta är informationsflödet format av vilka frågor som ställs. Det är naturligtvis svårt att ställa frågor om vad det som är helt okänt och därför till synes betydelselöst för oss. Fakta, vars betydelesbärande innehåll inte efterfrågas, kan inte betraktas som kunskap, utan som potentiell kunskap.Dokumentationen skiljer därutöver i vad de är avsedda för, vem uppdragsgivaren är, vilken agenda den sorterar under o s v.

Vi följer, mer eller mindre framgångsrikt, svensk inrikespolitisk debatt och beslut, eftersom media tar ansvar för att belysa vad som sker i skrift och i radio/television. Om vi säger att vi ändå inget vet om vår nationella politik beror det antingen på att våra politiker är otydliga eller intill sammanblandning förvillande lika men vi kan inte skylla på att vi ingenting får veta. Rapporteringen från EU serveras huvudsakligen i snuttifieringsform i nyhetsrapporteringen eller timvisa sjok på sämsta sändningstid för att public service uppdraget formellt ska skötas.

Varför inte en daglig rapportering i pressen med fem-sex rubriker och en kortfattad kommentar över vilka beslut som fattats under dagen? Det kräver journalister som dels förstår ämnena som avhandlas och förmågan att någorlunda kunna förutse vilken betydelse besluten kan komma att få för Sverige i rimlig grad. Kommentaren kan ju ställas som en fråga för oss andra att fundera på. Alltså: en kortfattad spalt med ”EU idag” huvudsakligen i rubrikform med mycket kort kommentar då det är så vi blivit tillvanda att inskaffa information. Önskar vi fördjupa oss är det läsarnas eget ansvar att med modern IT teknik surfa på nätet och skaffa oss den information vi anser vi behöver.

Detta är knappast någon revolutionerande tanke men kan, som jag ser det, få en ansenlig effekt på intresset för eller kunskapen om hur EU fungerar eller inte fungerar och dessutom kanske motiverar oss att delta i den demokratiska process som kräver att folk tycker till även i en till synes ouppnåelig mellanstatlig beslutsprocess. Risken av att låta andra ”sköta” EU-frågor är en fara vi lätt förbiser.

Douglas Modig

2014