Det blir värre : Om man tar fel på kommers och konsumism väntar kollapsen

Kommersialism om man menar byte, med eller utan inbillad eller avsiktlig profit eller fördel, har alltid funnits och kommer finnas även då konsumismen utarmar och perverterar tillgången till produktions- och därmed också reproduktionsmedlen. Rovdrift får konsekvenser i alla samhällsskikt i marknadsekonomier som har som mål att endast maximera ( F. Bart) och i egentlig mening inget annat. Marknader som bartering (byteshandel) är visserligen också en aktivitet med förväntade förtjänster men i all huvudsak ett ”jag byter till mig något jag behöver men inte har med något jag har men inte du och som du behöver”.

Paradigmskifte släpar efter vad som sker i basen, det ideologiska övertänkeriet måste ju, liksom juridiken, så småningom förändras till sitt innehåll då rokaden i  vem som har kontroll över produktionsmedlen inte går att ignorera längre. Att se kollapsen av vårt samhälle som något otänkbart handlar endast om en blind tilltro till Richard Dawkin´s förkättrade själviska gen och om vi, med stort befolkningsmässigt bortfall, upptäcker andra förhållningssätt (feodala eller vad som helst) så kommer genen att ställa in överlevarna på samarbete tills det blir dags att stratifiera (bygga upp sociala hierarkier)  igen. Måttfullhet är inte vår arts främsta egenskap.

Det är ju liksom inte första gången ”världen” kollapsar. Det har skett hundratals gånger i de historiska högcivilisationerna och det finns ingen som helst anledning att tro att det går att undvika nu. Och av samma skäl. Hårdexploaterade periferier som allierar sig och välter omkull ett eller multipla centra som är  gigantiska svulster bestående av ickeproducerande byråkrater och en måttlöst girig ekonomisk överklass. Nej, jag är inte kommunist. Jag är socialantropolog.

Douglas maj 2014

EU: Vad händer ?

Europeiska unionen; vad händer?

Ett av de stora problemen då det gäller vårt lands roll i, nytta av och möjligheter till påverkan i Europeiska unionen är att dessa faktorer sannolikt är någorlunda kända för våra EU-politiker men inte för oss andra. Skepticism eller entusiasm inför medlemskapet verkar i all huvudsak vila på rykten, spekulationer eller ren okunnighet. 

Det produceras, enligt olika källor, c:a tre ton dokument i EU-kanslierna och affilierade utredningsaktörer per dag. Även om IT tekniken kan hantera på gränsen till ett oändligt antal fakta är informationsflödet format av vilka frågor som ställs. Det är naturligtvis svårt att ställa frågor om vad det som är helt okänt och därför till synes betydelselöst för oss. Fakta, vars betydelesbärande innehåll inte efterfrågas, kan inte betraktas som kunskap, utan som potentiell kunskap.Dokumentationen skiljer därutöver i vad de är avsedda för, vem uppdragsgivaren är, vilken agenda den sorterar under o s v.

Vi följer, mer eller mindre framgångsrikt, svensk inrikespolitisk debatt och beslut, eftersom media tar ansvar för att belysa vad som sker i skrift och i radio/television. Om vi säger att vi ändå inget vet om vår nationella politik beror det antingen på att våra politiker är otydliga eller intill sammanblandning förvillande lika men vi kan inte skylla på att vi ingenting får veta. Rapporteringen från EU serveras huvudsakligen i snuttifieringsform i nyhetsrapporteringen eller timvisa sjok på sämsta sändningstid för att public service uppdraget formellt ska skötas.

Varför inte en daglig rapportering i pressen med fem-sex rubriker och en kortfattad kommentar över vilka beslut som fattats under dagen? Det kräver journalister som dels förstår ämnena som avhandlas och förmågan att någorlunda kunna förutse vilken betydelse besluten kan komma att få för Sverige i rimlig grad. Kommentaren kan ju ställas som en fråga för oss andra att fundera på. Alltså: en kortfattad spalt med ”EU idag” huvudsakligen i rubrikform med mycket kort kommentar då det är så vi blivit tillvanda att inskaffa information. Önskar vi fördjupa oss är det läsarnas eget ansvar att med modern IT teknik surfa på nätet och skaffa oss den information vi anser vi behöver.

Detta är knappast någon revolutionerande tanke men kan, som jag ser det, få en ansenlig effekt på intresset för eller kunskapen om hur EU fungerar eller inte fungerar och dessutom kanske motiverar oss att delta i den demokratiska process som kräver att folk tycker till även i en till synes ouppnåelig mellanstatlig beslutsprocess. Risken av att låta andra ”sköta” EU-frågor är en fara vi lätt förbiser.

Douglas Modig

2014